If he touched her, he couldn't talk to her, if he loved her he couldn't leave, if he spoke he couldn't listen, if he fought he couldn't win.

   Who was he, the one-armed man? Who could he have been? The God of Loss? The God of Small Things? The God of Goose Bumps and Sudden Smiles? Of Sourmetal Smells - like steel bus-rails and the smell of the bus conductor's hands from holding them?

- Arundathi Roy, "The God of Small Things"

Jag är så sjukligt glad att jag inte är någon stackars prinsessa! Sjukt glad!

Jag känner för att trycka ner hela armen i halsen och tömma mig själv på precis allt som stockat upp sig där under det senaste året.

Men det ska jag inte. Jag är starkare än så. ...?

Jag älskar mina småsystrar, de är verkligen helt underbara! Så himla sköna! De är väldigt lika till utseendet, men som dag och natt till beteendet.

Den ena, Jessica 12, stressar upp sig för minsta lilla grej. Hon är extrem tävlingsmänniska och måste alltid vinna till varje pris. Hon kan sitta hemma och gråta över att hon inte hunnit plugga på glosorna i engelskan tillräckligt mycket, eller för att hon inte kan rita tillräckligt fina bilder till svenskaberättelsen. Då blir jag nästan arg på henne, hon är ju trots allt bara 12, och vad spelar det för roll om hon inte kan varenda glosa till förhöret? 

Den andra, Julia 14, stressar inte upp sig för något över huvud taget. Härom veckan skulle hon söka musiklinje för högstadieelever på Kulturama. Hon skulle gå dit och göra sångprov, och när jag samma morgon frågade vad hon hade valt för låt svarade hon:

"Den här himlen är oskyldigt blå... tror jag. Fast jag vet inte riktigt säkert, jag kanske ändrar mig på vägen dit." HELT OSTRESSAD! Hon är min hjälte! Jag blir jätteimponerad, men också lite orolig, hör inte nervositet och att träna på sången tills man sjungit sönder den till om man ska göra sångprov?

I fredags skulle Jessica på hockeyträning, men på väg dit trillade hon i trapphuset och slog i benet. Det var ett ganska rejält fall. Hon bar nämligen på en stor och tung back med all hockeyutrustning, och trillade baklänges ner för den sista trappen. Det är i alla fall 10 trappsteg! Benet var svullet hela kvällen och hon kunde knappt gå eller stödja på det. Men på lördagen var det match, och hela morgonen såg det ut som att hon inte skulle kunna spela, hon hade för ont! Men de åkte i alla fall dit, planen var att hon skulle sitta på bänken och supporta laget. Men så fort hon klev ur bilen vid ishallen var all smärta borta, eller åtminstone tänkte hon inte på den. Då hade hon bara en enda tanke i huvudet: hon skulle spela matchen, och göra det jävlig bra! Det gjorde hon också, och de vann! Hon är min Anja Pärson!

Julia har en lite annorlunda inställning. Hon kom hem i söndags efter en konståkningstävling som inte gick så bra, och talade om för mig att hon minsann skulle satsa på konståkningen nu, och bli bäst! Hon skulle gå på alla träningar och läger man bara kunde gå på, och sedan skulle hon vinna nästa tävling. På vilket jag absolut inte tvivlar att hon skulle kunna lyckas med. Men jag svarade:

"Det låter jättebra Julia, men det handlar inte så mycket om hur många träningar eller läger man går på, det handlar mer om hur man tar vara på sin tid, och att tar ansvar för sin egen kropp och träning. Det gäller ju att satsa 100% på alla träningar, men sen är det ju också viktigt att träna själv hemma. Träna styrka hemma varje morgon, och sitt inte och glo på TV varje kväll, utan stretcha istället. Då ska du se att du blir mycket bättre, snabbt!"

Hon tittade på mig ett tag, och jag kunde se att hon förlorat allt hopp, sedan sa hon uppgivet:

"Men jag älskar Gossip Girl!" Haha, Julia var inte beredd att ge upp TV:n för konståkningen, det var helt klart!

Julia har otroligt bra social kompetens, hon är inte blyg över huvud taget, räds inte alls för att prata inför en grupp och ser alltid till att ta för sig. Medan Jessica är mer tystlåten bland människor hon inte känner, och tycker att det mesta är ganska pinsamt.

De är extremt lika, men samtidigt så olika!

All min kärlek till dem!

Gick förbi slussen idag för att se om min vän var där. Men han var borta.

She calls out to the man on the street

"Sir can you help me?

It's cold and I've nowhere to sleep

is there somewhere you can tell me?"

Think twice, it's another day for you and me in paradise.

Fullgubbe i slussen: "Hej"

Jag: "euhm hej.."

Fullgubbe: (host host, harkel harkel, host host, trodde seriöst att han skulle kvävas!!) "Du är fin."

Jag: "tack.."

Det är ju så att man vill gråta.

Du är fin, inget mer inget mindre. Du är fin.

Slutproduktion Bortom stjärnorna med ES3D på Dieselverkstaden.

Höjdpunkter:

1. Vakna på morgonen och studsa ur sängen av lycka

2. Helenas (min lärare) sms som avslutades: "PS. ni är bäst!"

3. Leka skorpiondrottning och spetta Kendi och Bastian

4. Bli magsjuk så att jag fick sitta och titta på ett av repen

5. Sitta i lunchsofforna och bestämma vilket djur alla i klassen är (jag blev Maja Gräddnos, haha, kan hon ens klassas som ett djur?)

6. Mickis underbara kommentarer i största allmänhet!

7. Ljussättningen, då kändes det att det var på riktigt!

8. ATT DANSA PÅ SCEN!!!

Bottennapp:

1. Ullis tog under ett av repen tag och drog i min nipple istället för i min tröja

2. Tårar på toaletten över de lila glanslegginsen

3. Bli magsjuk på den enda dagen med lite ledig tid

4. Enormt stela muskler

Jag började gråta imorse när jag läste tidningen. Jag kände mig fånig som började gråta. Men när jag insåg att jag kände mig fånig blev jag arg på mig själv; vad är egentligen en mer naturlig reaktion än att börja gråta när man läser att en flicka blivit begravd levande av sin egen familj? Borde jag inte skämts över mig själv om jag inte började gråta? Att en flicka begravts, vid fullt medvetande och händerna bundna bakom ryggen, två meter under marken, borde få vem som helst att gråta floder.

- Resultat av obduktionen är hårresande. Enligt våra fynd var flickan - som saknade blåmärken och tecken på droger i blodet - vid liv och medvetande när hon begravdes, sade en expert som inte vill namnges.

Skriver SVD.

Det värsta är att man känner sig så fruktansvärt hjälplös! För visst är det hemskt att hon har dött, men samtidigt har det hänt och inget man kan göra något åt nu. Men det som verkligen gör att jag vill slita ut ögonen ur deras hålor är att det säkerligen kommer att hända igen och igen, och jag kan inte göra något åt det! Det gör mig så fruktansvärt arg!